affisch-mö

Att vakna och veta att det ska springas runt med affischer till alla anslagstavlor i hela världen är inte det kulaste. Då tänker jag en stund att det antagligen är idag som praktiska kläderna ska fram (fleece, college, goretex). Inte så inspirerande, men ska det jobbas så ska det. Men som tur är visste morgonminuterna framför skåpet något helt annat: det är ju kjol och örhängen och rolighet som gäller när det ska jobbas. Så vips. Idag är jag kvinna.

Kjolen är en remake fyndad på en second hand i Antwerpen för många herrans år sen. Då skulle den avnjutas i kombination med läderjacka och tuffa kängor. Idag får den va mer romantisk än rock. Tröjan och mössan är också loppisfavoriter. Bältet är en revbensdödare från H&M.

Om jag får det där får du det här.

Dagen efter klädbytarkväll. Jag är berikad. Bort med loppisfynden som inte passade mig, och in med nya bekantskaper. Som den här roliga koftan till exempel. Eller de tuffa jeansen, vars buntar är så stora att de täcker mina skor. Det känns nästan som högstadiet, när det var just så som byxbuntarna skulle vara. Släpa i backen, suga upp is och snö. Lämna små trådar efter sig.

Ypperlig outfit för grekiskaföreläsning.

kyrkvärd-ig

Dresscoden för kyrkvärdar är diskret, inte nödvändigtvis svart.
Jag klarar inte av diskret.
Själen dör lite om jag ska vara det.
Så jag möblerar om lite i koden: svart, inte nödvändigtvis diskret.

Och märker till min förvåning att jag är klädd i nykonsumerade grejer från topp till tå. Klänning och tröja köpta från gina tricot på tiden då jag ännu tyckte att deras kläder var snygga. Nuförtiden när jag vandrar där känner jag bara snälla sänk volymen, ge mig lite elbow-space, ro hit med lite kvalitetskläder, ge mig lite seriös design i stället för detta... detta... detta maniska och konstiga och människofrånvända.

Så bra att jag inte behöver gå dit mer.

retreat.

Tyst, så tyst. Äntligen tid att lyssna på annat än människor. Äntligen rum för de långa tankarna. För meningsfullt grubblande.

Det finns två kodord för retreatklädsel: bekvämt och varmt. Då passar ett ylleunderställ perfekt (ni vet, sånt man har när man skidar), och bruna farbrorsbyxor. Obligatoriska sjalen och yllesockorna till förstås.

Perfekt för att läsa böcker och skriva dagbok.
Och för att långsamt åka gungstol.

Jag retirerar.

Nu åker jag på retreat. För tre dagar i tystnad. För att lyssna till något större än jag själv. För att be för en väldigt viktig familj som just nu har fått möta en väldigt omvälvande situation. Det känns så angeläget att lägga dagar åt sidan för det här. Fastän jag säkert muka borde göra grekiska och jobba med kand. Men ibland är livet viktigare.

På retreat ska man inte behöva tänka på kläder, eller på utseende. Men jag gör det ändå, för att orka mig iväg. Så, rump- och magvänliga jeans. Mjukaste mjuka loppiströjan och mössan såklart. Har fortfarande inte orkat tvätta håret.

Återkommer efter retreaten.

Nu tar vi lite vår va?

Slasket och halkan har mött sin motståndare. De roliga strumppisarna från Lindex-rean fem år sen får äntligen (äntligen!) komma till användning. Mina ben blev en gräsmatta för den lilla kossan (den loppisfyndade mokkakjolen...) att vila på. Koftan är ett nytt loppisfynd, och halsduken något av det svåraste jag köpt. Den är en jättestor trikåögla som man ska trä runt halsen sådär passligt trendigt, och enligt medföljande lapp ska den ha tusen användingsområden: halsduk (obviously), bolero, kjol (!) och -håll i er-: klänning(!!). Tänk er det: en trikåögla som på nåt sätt konstfullt ska draperas till en klänning. Fastän bilden visade att man fick använda bälte är jag lite tveksam. Den dagen jag vågar mig på den varianten blir det nog snuskpelle som jublar.

sprallig supertjej

Ska man på möte så ska man. Men möten måste inte innebära gråa garderoben, utan kan också vara den bästa scenen för supertjejen som har idéer och till och med vågar säga dem. De röda loppisbyxornas attityd får åka på när det är mod som behövs.

Världens bästa en-euros-nystickade mössa döljer det där som borde ha tvättats två dagar sen, och högstadiekoftans tvillingsyster (ja, jag köpte en till när jag fattade hur bra den var) levererar ännu en gång.

lite gul sådär.

Skönaste svarta omlottkoftan från högstadiet fortsätter leverera trots (eller tack vare?) sina nästan 10 år. Jag tror inte att H&M gör såna kläder längre, som bara fortsätter att funka och funka år efter år. Som inte tappar formen, sömmarna eller mjukheten. Nej, en tröja jag köpte därifrån i fjol har redan förvandlats till en frodig odling av noppor och lösa trådar. Varför var H&M bättre förr?

Kjolen är ett loppisfynd som jag plockat in fållen på så att den blivit så där passligt ballongig. Sjalen är en mjuk sliten historia jag fått av min syster, och det lilla metallkorset hämtade jag i somras från Taizé.

En outfit totalt anpassad för självstudier på bibban och kaffe-luncher.

Hur tänkte jag nu.

Jag har länge drömt om att skapa en outfitblogg, men nyttighetens och rationalitetens spöke har sagt buu åt mina planer. Spöket har fladdrat till med aijabaija-fingret och sagt att det är ytligt och egenkärt att visa upp vilka kläder jag lyckats kombinera idag.

Men nu får spöket se sig i fållen, för jag vill starta något nytt. Jag vill skapa en blogg som gör mig glad, som fokuserar på den stund i vardagen då jag är som kreativast: de morgonminuter jag står framför klädskåpet och funderar på klädval.

Jag har en viktig grundkänsla, en känsla som ibland är mitt enda gudsbevis: Att det är ett under att jag orkar klä på mig varje morgon. Det är ett under att den lilla kreativa lågan dyker upp och utmanar min morgonstela kropp och min livströtthet. Den kreativa lågan startar min dag, och ger den mening. Lågan säger att det visst är viktigt att jag finns till, för jag kan ju dra på mig de där gamla jeansen jag fick av en kompis och ta den där sköna långa vita toppen och en liten söt kofta till, och kanske ett par dinglande örhängen. Det smutsiga håret är ingen livsstopper, för jag har ju den där mysiga blårandiga mössan. Färdig. Och vid liv.

Jag tror inte att mitt sätt att klä mig är hundra gånger bättre än andras och därför måste visas upp, så att andra kan säga wow. Men det händer att jag får till det. Det händer att jag känner ett ”där satt den”. Det är de stunderna jag vill dokumentera. Det är stunder av stolthet, av barnslig glädje över den helhet jag lyckats matcha ihop.

Det finns många olika sätt att göra en outfitblogg. Jag vill vara en etapp på vägen bort från slit- och slängsamhället. Jag vill vurma för kvalitet framom glittrig massproduktion, för återvinning framom billiga sladdertoppar från H&M. Dessutom vill jag vara en människa som bryr sig om den som gjort mina kläder. Jag vill inte understöda ett system som suger märgen ur folk.

Då var det sagt. Nu är det bara att leva upp till de förväntningar jag skapat hos er. Nu kan jag inte längre slöshoppa oetiskt, för ni där ute har koll på mig.
Jättebra. Och skönt.