Sopsäcksskatter

-Jag hittar inte mina vanliga kläder! hojtade jag åt min pojkvän i morse.

Mitt liv har bytt lokal igen, och trots att det mesta nu är uppackat tycks alla mina vanliga kläder ha försvunnit någonstans i flyttsopsäckarnas svarta hål. Men, i stället för vanligheterna presenterade sig plötsligt helt nya gamla kläder. Min Harley Davidson-tröja till exempel, som jag sydde om av en loppisfyndad t-skjorta då jag skulle vara lite tuff i gymnasiet. Och den höga svarta kjolen fyndade jag på UFFs eneurosdagar helt i början av min studietid, då min stil var mera lady än bohem. (Idag är den mera bohem.)

Vem behöver köpa nytt när gamla grejer blir nya bara de får doppa sig i en svart flyttsopsäck?

Den här outfiten var perfekt för lite kyrka, lite caféhäng, lite äggklocksköp. Och hur härligt är det inte med höst, sådär klädmässigt? Man kan ha alla möjliga roliga strumpbyxor, läderjackor, kängor, halsdukar och så småningom även vantar. Heja höst!

Ett till nätloppis!

Bloggaren Fia Lotta Jansson har skapat kvalitetsloppiset FLJ Second Hand. Jag säger kvalitet, och det av en orsak. Fia Lotta har samlat plagg som är välgjorda, i bra material, i bra former, i bra design. Från tiden när det fortfarande fanns klädfabriker i Salo och Oravais, och från tiden när folk verkligen kunde göra egna kläder på personligt roliga sätt. Det här är också loppiset där snygga finska designklassiker hittas, till vettiga priser. Jag har följt FJL-bloggen rätt länge och beundrat den träffsäkra stilen, som alltid är rolig, mjuk och tuff. Det är verkligen en gåva att en sådan drottning på loppisfyndande valt att dela med sig av sin magnifika fyndnäsa.

Se bara på den här rosa klänningen till exempel. Tänk dig sensommarfester och höst-gatherings, dans till soul-musik och roliga konversationer. Ja, den klänningen skulle sannerligen vara en bra kaveri, och det är bara att klicka här för att stifta närmare bekantskap. Den råkar vara på rea just nu dessutom!

Tonårsjag på besök

I juli städade ur mitt tonårsrum, främst garderoben. Jag gick kallhjärtat fram med två sopsäckar, den ena för lump och den andra för grejer till mitt loppisbord. Projketet underlättades av att jag tydligen var väldigt spinkig som teini (något jag förstås inte tyckte då) vilket betyder att många av mina kära plagg helt enkelt blivit för små för att sparas. Sedan hade jag också svårt att tro att de där snortighta färgglada trikåkoftorna med tryck faktiskt skulle komma tillbaka någon dag. Svisch, till loppis med dem bara.

Men sen hittade jag den här korallrosa toppen. Mitt första köp ever från zara. Med tuggummimaskinstryck och otroliga mängder små pärlor fastsydda. Och paljetter. Och axelband med spets. Åh, inte den väl? Den som jag köpte inför Eritrea-resan 2005, nej, inte den. Några klädminnen måste jag väl få ha.

Byxorna har ni sett förr, fast då var linningen gömd. De har hängt med mig hela sommaren, och har verkligen blivit ett plagg att räkna med (vi har redan samlat många fina minnen). De funkar överallt: på stan, som barnskötare, som villabåo och är helt fantastiska som reseplagg. Kavajen är en bohemig sammetsgrej jag fick av min syster när jag hälsade på i Norge, också det i juli. Vi andra systrar får alltid saker av henne, vi behöver bara säga åh vad fint.

Något att skratta så man kiknar i

För någon vecka sen drog jag med mig ett entourage av föräldrar och goda vänner för att se på något av det roligaste Österbotten kan erbjuda: min vän Alfreds Backas humorshow. Kolla in honom här, på riktigt, ni hinner ännu se showen på originalplats (Klemetsgårdarna i Maxmo) men om det inte passar så sök er till Skafferiet at Ritz i Vasa den tredje september!

Som sig bör när man besöker ett hembygdsmuseum så zappade jag snabbt jag bland de klänningar vi fått av mormor, och sedär: en perfekt 60-tals syntetmaterialsblåsa! Materialet har alltid fått mig lite misstänksamt inställd mot den här klänningen (jag är något av en naturmaterialsfascist), men oj så jag fick äta upp min misstänksamhet (som smakade helt okej egentligen). Färgerna, blommorna, kragen, längden och vippen på kjolen... Helt perfekt.

Jesus-sandalerna är föresten sommarens bästa loppisfynd; två små euro för världens bekvämaste ecco-sandaler. Skulle jag någonsin drista mig till att vandra El Camino till Santiago de Compostela så skulle det ske i de här skodonen. Alla gånger. Eller alltså... den hypotetiska gången.

Åbobo

Plötsligt tog jag en paus i min nomadsommar och återvände till Åbohemmet. Och min Åbogarderob! Fastän jag trivs med de basplagg plus några roligare kreationer som ryms i en rinkka så är det ändå en helt annan sak att återvända till skattkistan där jag samlat mina bästa loppisfynd genom tiderna. Här finns rum för de plagg som är mer fina än praktiska och bekväma.

Den randiga tröjan har jag fått av en god vän som bestämde sig för att inleda asketliv och därmed gav bort större delen av sin garderob. Avundsvärt gjort. Själv försökte jag föga lyckat se lika asketisk ut medan jag roffade åt mig plagg efter plagg från hennes skattkista. Tröjan har ändå varit en sommarfavorit i sin perfekta tunnhet. Den gula kjolen har ni sett förr, fast då hade jag sytt upp den till en ballongkjol. I våras klippte jag upp de slarvigt tråcklade sömmarna och fick en skön veckkjol med passligt svep. Om jag minns rätt härstammar kjolen från ett gratisloppis på Kabelfabriken i Helsingfors, för några år sen.

Det här var en perfekt outfit att ha som kompis när jag cyklade runt planlöst i mitt kära Åbo. (Med en cykel som blev stulen samma natt -en av Åbos mer irriterande baksidor.)

Syrrans garderob

Jag firade midsommar ensam i syrrans stora hus vid havet. Det var fint, jag läste filosofi och fixade rabarberpaj i all sköns ro. Plötsligt började jag frysa sådär smått som man bara kan göra på sommaren, ni vet, för att man förvånas över att tunna sommarplagg inte tycks göra the trick när nordan blåser på. Jag var för lat för att gräva i min rinkka, så jag grabbade i stället tag i en random tröja på syrrans hylla, och se där, det var ju ett helt fantastiskt litet plagg jag fick i famnen. En mjuk stickad sak i en härlig gråskala, med perfekt huva för att dölja det tragiska sönderblekta håret och en kul dragkedja för fingrar som tröttnat på pilliga knappar. Det var verkligen på vippen att jag skulle ha ominut den (förklaring till ordet finns här).

Just så där var det förr. Alltid när jag hade tråkigt kunde jag gå in till nån storasyster och fråga "onks sulla jotain liian pieniä vaatteita?". Och syrran suckade, men gick ändå till sitt skåp och började rota. Jag satt ivrigt på golvet medan ett par shorts kom flygande, eller en blommig topp eller ett par konstiga jeans. Det var så kul att få nya grejer att jag med öppna armar välkomnade vartenda plagg, till och med de som helt klart inte borde fått passera gränsen från 1994.

För alla oss som saknar den tiden, eller som gärna skulle upplevt den, finns det en väldigt bra grej on the internetz.
Syrrans garderob.
Som huutonetti fast snyggare. Och överskådligare. Och utan auktionsmomentet (tack för det).

Om jag hade stålar skulle jag genast klicka hem pärlan här under. Jag tänker att den passar fint till solbrun hud och cykeläventyr. Stora solbrillor, slarviga sandaler och en jeansjacka till. Jadå.

Du som suktar efter klänningen behöver bara klicka på bilden för
att få veta vad den kostar och hur du får den hem till dig.

Ränderna

Jag har lite för många randiga tröjor.

Kanske för att jag njuter av att se dem alla vikta på hög. Eller för att jag alltid känner mig snäppet fräschare om jag har en randig tröja på mig. Men största orsaken till randiga-tröj-kaskaden är ändå att de är så lätta att hitta på loppis. De sticker ut redan på långt håll, och det går snabbt att avgöra om plagget är värt en provning. För att vara det ska plagget klara av en materialbedömning, en storleksanalys och, vad viktigast är: plagget ska utan större besvär framkalla en vision där plagget och du samverkar. Det här steget brukar vara svårast, men eftersom jag har många färdiga visioner av mig själv i randiga tröjor sker det sista steget snabbare än min mamma börjar prata om sina barnbarn. Lättfyndat alltså.

Randiga tröjan på bilden hör till min elit, ett loppisfynd som varit med i åratal. Jag älskar halsöppningen och ärmarna. Den är perfekt med min skinnjacka, perfekt med höga kjolar, perfekt med korta shorts, perfekt med baggy jeans, perfekt med stuprörsbrallor... helt enkelt perfekt. Och materialet ändå. Så mjukt och tåligt att jag bara vet att vi kommer att vara kompisar åtminstone tio år till. För ni vet. Ränderna går aldrig ur.



Och PS! Jag beklagar verkligen den dåliga bildkvaliteten som härskar just nu. Det beror på att jag inte har möjlighet att ta bilder med självutlösare, utan tar dem genom en mörk spegel. Men det blir ändring på det snart, så håll ut! Jag ska bara flytta först. DS.

Målningen

Kan det inte bli ordentlig sommar snart? Jag kan inte förstå att jag känner mig missnöjd, för skulle det vara så här behagligt väder i , säg mars, ja då skulle jag ju jubla. Inget slask, inget mössbehov, inget långkallingbehov. Men ändå. Är det sommar så ska man ju kunna ha fladdriga kjolar utan att bulla upp med supertjocka leggings under, visst?

Men här slutar mitt gnäll, för vädret är ju förstås enbart en utmaning, och utmaningar gillar jag ju.

Dagens fide är superpraktisk för blöjrumpeskötsel. Jeggingsen (jeans+leggings) jag fått av min syster är helt enkelt super, oavsett vad jag tycker om jeansindustrin. De är lätta att kombinera med vadsomhelst, och kan dessutom rullas upp om man har lust att visa sina håriga anklar åt omvärlden. Tröjan, som jag kallar målningen, är ett Vasaloppisfynd. En slattrig trikåsak med dragkejda i ryggen och ett målningstryck på framsidan. Målningen föreställer en tjej i långt burrigt hår och en trädgård. En bonus med trycket är att det går ton i ton med gröten och svartvinbären som jag lyckas kladda in mig med på jobbet. Hur praktiskt som helst.

Marimekkoland

Just nu bor jag i ett hem som är väldigt mycket Marimekko. Eller egentligen väldigt mycket Unikko, ni vet dedär stora blommorna. Gardiner, pannlappar, handdukar, mappar, servetter. I olika Unikko-färger. Jag trodde inte att det skulle påverka mig så mycket, det här med att vakna upp i Marimekkoland varje morgon, men om man spanar in den här outfiten så anar man en viss påverkan ändå.

Loppisfyndad maripaita/raitapaita som genast tilltalade mig när jag såg den på en krokig järntrådsgalge i Storkyro. Modellen är lite roligare än de vanliga maripaitorna. Halsöppningen är större, fållen kortare. Den är vid och skönt fläktande utan att kännas som ett tält. Jag är väldigt förtjust.
Shortsen är också från loppis. Fyndade dem i Vasa när jag letade preggiskläder tillsammans med kompis som börjat få den finaste av magar. När jag kom hem med de härliga shortsen märkte jag att även de egentligen är menade för en liten graviditetskula, där finns helt klart utrymme för sånt. Så det blir att sy om lite, flytta på en knapp och så. Men i Marimekkoland finns inte nål och tråd, så det projektet får vänta till nästa hem. Som kanske är Åbo, eller Oslo. Eller Vasa. Vi får se.

Batik

Och så hände det, efter dessa månader av paus, att jag greppade kameran och avfyrade en outfitbild. Inte den bästa, inte den mest spännande bilden någonsin, inte den mest inspirerande outfiten världen skådat -men en början på en comeback.

Blöjrumpan på bilden är en vacker liten unge som jag fått förtroendet att sköta i sommar, och som ni nog inte får se mer än så här av. Jag knäppte bilden på jobbet, i en stund då ungen tydligt signalerade att hon hade bättre saker för sig än att leka med mig.

Men sommarkläder alltså. Jag känner mig inspirerad till att börja flasha lite outfits igen, inspirerad av värmen och solen och mitt barnskötarjobb (det är alltid kulare att klä sig om det finns en utmaning med i bilden).

Så till dagens outfit: Kjolen är det enda som är loppisfyndat, en grå trikåsak med små rosa ränder som tyvärr inte syns på bilden. Toppen är lånad, och visade sig vara ett dåligt val med tanke på att vi åt en hel massa blåbär med ungen den dagen. Ekvationen blåbär, vit topp och livlig unge innebär att den vita toppen förvandlades till något som liknar... batik.

de där loppisskjortorna

Det finns tre saker jag speciellt dras till på loppis: koftor, väskor, skjortor. De är så lätt att utreda om de är fynd eller inte. När jag grabbar tag i en kofta låter jag fingrarna göra en snabb analys av materialet på koftan, samtidigt som ögonen registrerar om färgen passar mitt liv. Samma med väskor; fingrarna kollar in vad materialet går för, medan ögonen bedömer estetiken och näsan tar ett snabbt sniff för att bedöma om väskan är bortom hopp. Och skjortorna har alltid behagliga mönster och färger, och materialet är nästan alltid på topp. Eftersom det sällan krävs mer än två euro för en skjorta så har jag samlat på mig en hel del av dem under åren.

Men vad gör man med skjortorna sen? Bra material och billighet räcker väl inte så långt? Skjortor är väl ganska ensidigt ändå, så... propra på något vis?
Fel! Man kan göra massor med loppisskjortorna! Ni tvekar, och jag förstår er, men jag ska visa att det går, vänta bara!

Först ut att proklamera loppisskjortornas värdighet är en slattrig sak från UFF:s eneurosdagar. Passformen är lite tveksam, den klarar sig inte på egen hand om vi säger som så. Den behöver ett bälte, en hög kjol, eller som här: en robust kofta. Vill man undvika känslan av tant och hellre upplever sig som en bohem kan man alltid slänga på lite krafsiga långsmycken. Voilá, loppisskjorta i användning!

Ps. Ett stort plus med skjortor vintertid är att de utgör ett bra skydd mot stickiga yllekoftor.Ds.

jeans va de

När man då insett att jeansindustrin suger märgen ur mänskligheten, vad gör man då?

Jo, man botaniserar i loppisdjungeln. Dessa mjukisar är fyndade på UFF:s en eurosdagar, mina lyckodagar nummer ett. Ursprungligen är de ljusa jeansen antagligen menade för kvinnor som väntade barn på tidigt 90-tal, för hela bakre midjan är ett enda stort tjockt gummiband och där magen ska rymmas finns lite extra tyg. Dessutom har att båda sidorna en proper knapprad som gör att midjan kan justeras vartefter magen växer. Det här kunde ju kännas som ett problem (när gravidmage saknas), men jag ser det hellre som en utmaning och viker ner kanten några gånger för att få byxorna att hållas uppe. Det är lite kråtigt, men döljs bra av en lång vit topp, som tyvärr är nyköp. Den gröna munkajackan däremot är en riktig långkörare, som jag haft ända sedan min syster tröttnade på den för några år sedan.

Det är väldigt lätt att dansa kvällsreggae i den här outfiten.

People behind bars are not always serving drinks

Jag har varit med rätt länge i amnesty, ända sen en feissare i Vasa frågade om jag har tänkt på mänskliga rättigheter nån gång. Jag har fått frågan fast hur många gånger men alltid sprungit iväg och sagt sori mulla on kiire. Av någon konstig anledning (gissningar: det var en vacker sommardag, jag hade tid och han feissaren var rätt söt) sprang jag inte iväg just den där gången. Jag sa inte heller att

A) jag är fattig studerande,
B) jag ger redan pengar till välgörenhet när jag ger kollekt i kyrkan,
eller
C) jag vill inte bli störd utan äter gärna min glass i fred tack.

I stället sa jag go ahead. Och han pratade länge. Förklarade hur olika kampanjer faktiskt hjälper utsatta människogrupper. Visade bilder. Jag frågade frågor han inte kunde svara på, och trots att han inte kunde svara så sa jag ja. För fastän just den feissaren inte visste så mycket mer än vad han lärt sig på en veckoslutskurs, så vet jag att amnesty är en bra organisation. Det är viktigt för mig att stöda deras arbete för de mänskliga rättigheterna.

Så varför denna anekdot? Jo, för att man just nu kan stöda amnesty på ett lite roligt sätt. Man kan klicka här och beställa hem ett par supercoola leggings. Med texten people behind bars are not always serving drinks. Och sen när nån frågar kan man säga att jo med hjälp av just de här leggingsen är jag med och försvarar mänskliga rättigheter. Aj vadå? frågar de då. Jo, för det finns helt massor med människor som är oskyldigt fängslade, kan man svara. Och säga att Amnesty jobbar för att det inte ska vara så.

Tänk om du plötsligt en dag blev hämtad av polisen för att du skrivit nånting opassande på din blogg? Och kastades i fängelse utan rättegång. Och Gud vet vad som skulle hända dig där i fängelset.
Då skulle det säkert vara rätt skönt att veta att amnesty finns.

Och om man inte har en aning om hur man ska kombinera de där leggingsen så kan jag självklart hjälpa till. En stor tröja fast, som den här stora svarta loppiströjan på bilden. Och några halsdukar, ja de finns nog också på loppis. Och ett bälte till om det känns bra.

Go mänskliga rättigheter!

Om jeans.

För ett år sen bestämde jag mig för att sluta köpa nyproducerade jeans. And I'll tell you why:

Jeansindustrin sliter på miljön. Vi snackar erosion och utarmning. Och 29 000 liter vatten som krävs för att producera ett enda kilo bomull, och eftersom grödorna ska vattnas med sötvatten leder jeansindustrin till en allvarlig brist på rent dricksvatten i producentländerna. Att inte kunna ta ett glas vatten när man är törstig.

Jeansindustrin sliter också på människorna. Kemikalierna som används i produktionen leder till sjukdomar och dödlighet hos producenterna. Att jeans ska se slitna ut fastän de är nya gör inte saken bättre: människor dör efter att ha behandlat jeans så att de ser sådär skönt bohemt slitna ut. Det handlar om dåliga metoder i kombination med usla arbetsförhållanden.

Och jag som tyckte mamma var töntig när hon suckade åt mina första jeans med färdiga slitningar och hål.

Det var jättesvårt i början att leva upp till beslutet. Speciellt när min hemväg alltid gick via H&M, som just då hade en kampanj med urbilliga myboyfriend-jeans. Jag stod många gånger och fingrade på det mjuka tyget, och plirade mot prislappen som sa 19,90. Och funderade mycket på att göra ett undantag. Efter de här jeansen ska jag ta itu med Beslutet.

Vet ni vad som hjälpte? Att föreställa mig blod på dedär jeansen. Blodet av alla de människor som dör varje dag i jeansproduktionen. Det kan verka groteskt men det är en realitet.

Och så jobbade jag en hel del med min uppfattning om vad som är snyggt. Gick runt på loppisar och provade en massa olika sorters byxor, och kom fram till att det inte alls är så tokiga brallor som dyker upp på loppisarna. Loppisjeansen saknar dessutom oftast den där äckliga stretchigheten som nya jeans har, vilket gör att loppislångisarna håller bra mycket längre och att de nästan aldrig börjar hänga sådär fult vid knäna.

Jag vill visa mina coolaste byxfynd här på bloggen så småningom. Först ut är ett par jeans jag fyndat på Kårens gratisloppis. Skönt slitna, skönt baggy. Tyvärr syns de inte i sin helhet på bilden, men de är helt raka och kan med fördel tråttas in i ett par rynkiga yllesockor. Jeansen funkar bäst med lång tröja, och här får min gamla gröna trotjänare från 2005 rycka in. Den är en födispresent från min syster, och halsduken är också en födispresent, från en annan syster.

Perfekt se-på-film-hela-dagen-outfit.

beiga ting kan också vara bra

Egentligen vill jag bara berätta om min bästa mössa. Den är så varm att den levererat perfekt skydd även vid minus 20. Man kan tänka att det är en tveksam färg, vadå beige, men i bruk fnyser den åt fördomarna och går att kombinera med nästan vilka färger som helst. Och med ett par dinglande guldörhängen till blir den rentav festlig.

Helylletjejen i mig var lite misstänksam till en början, finns det muka ett material som är bättre än ylle? Ja, för den här mössan har nog aldrig sett skymten av ett får, den är nämligen gjord på hår från fina alpackor i Peru. Men nu har misstänksamheten försvunnit och alpackan har tagit hem segern, åtminstone i mössvärlden. När det kommer till koftor är det fortfarande ylle som regerar, som till exempel i koftan på bild. Den hämtades hem från benettons rea en höstdag då jag trodde mig behöva belöning. Tröjorna är loppis och korset är fyndat hos Finska missionssällskapet.

Om man saknar den där ultimata vintermössan kan man faktiskt klicka hem en alpackamössa på Kyrkans utlandshjälp. Det finns vantar och halsdukar också. Och eftersom det är Kyrkans utlandshjälp som dealar så är jag rätt säker på att tillverkningsprocessen varit människo- och alpackavärdig.

Fint.

Sjörövare

Vi har en gammal sjöman i vårt kafferum. Han tittar in varje dag och kokar lite sjömanskaffe och berättar lite om sin katt eller om nån arkeologisk utgrävning. När jag nyss hade klippt mitt hår så att det blev superkort på ena sidan gav han mig det enda stilråd jag nånsin fått av en äldre farbror: Hördu Liisa, nu ska du sätta ett sjörövar-örhänge i det där nakna örat.

Sagt och gjort. Jag önskar att jag hade lyckats ta en bättre bild, men det är alltså en lång röd fjäder som dinglar i mitt öra och gör mig till en lite farligare människa. Och i övrigt bär jag en loppisfyndad skjorta med svartvita ränder och ett superbra bälte som också det är fyndat på loppis.

Nu ska jag bara hitta ett fartyg att attackera.

Det eftertraktade luddet

Min lågstadielärare berättade en gång en anekdot från sin barndom. Tjejerna i hans skola var helt galna i ylletröjor. De brukade knyppla loss ludd från dem som de senare tovade bokmärken av. Vilken grej. Läraren berättade att det var lite jobbigt om man råkade ha en röd ylletröja på sig till skolan, för då ville alla tjejer knyppla loss ludd från just den tröjan, och man kunde vara tvungen att gömma sig i städskrubben hela rasterna för att få vara i fred. Rött var den absolut snyggaste färgen på tovade bokmärken.

Och varje gång jag tar på mig den här tjocka yllegrejen jag långlånat av mamma så känner jag ett svagt tänk om i magen. Tänk om det idag dyker upp ett gäng småtjejer (och killar!) som jagar in mig i ett hörn och knypplar loss allt ludd från min tröja!

Och då ser jag fram emot dagen med skräckblandad förtjusning.

bara ett tips till.

Har ni märkt att Syster Retro har rea? Och att den här prickiga saken därmed är helt inom räckhåll?

Som vanligt har jag inte råd att köpa själv, men hjälper gärna dig på traven med fantasin:
Nu på vintern kan prickiga saken kombineras med alla möjliga coola varma kläder, tänk bara: svart varm klänning och hundra par strumbyxor plus en varm kofta över, eller med snyggslitna jeans och allmänt ljusa färger. Och ett dingligt guldhalsband. Jag ser det helt klart framför mig. Sen mot våren och sommaren kommer prickiga saken att vara en självklar jeansjack-ersättare. Tänk er att susa fram på cykel med den där som eyecatcher. Helt underbart.

Syster Retro alltså.

Hej midjan.

Det är konstigt med dagar. Eller med kroppar egentligen. Ibland vill man bara få pösa ut sig, och proklamera saker. Som i inlägget här före. Men sen knackar en helt annorlunda kropp-dag på. En dag då det bara känns att hallå idag är det där breda bältet min mages bästa vän. Så då får det bli nånting helt annat än 70-talsidealet. Inkonsekvens är nog en förutsättning för kreativitet.

Koftan är en sidengrej från loppis, som värmer helt bra men måste kompletteras med en tjockare tröja när det är så här kallt (tänk att vi haft minus 20 hur länge som helst nu!). Bältet är loppis. Tröjan och kjolen är plagg som jag har "ominu" av mina systrar.

"Omia" är ett begrepp som inte alls går att översätta till svenskan. Det handlar om att man lånar nånting en gång. Och en gång till. Och uttrycker sin kärlek till det lånade. Och sen lånar man en gång till, och åker på resa eller flyttar eller går in i en stressig pluggperiod -vadsomhelst som tar bort fokus från lånet. Och vips har ägaren glömt bort att sakna det lånade. Och så suddas ägandeförhållandena ut tills lånaren en dag helt och hållet betraktar plagget som sitt, och ägaren har glömt vad som hände.

Jättebra.

Låt min midja vara i fred.

Min mamma min mamma. Jag tänker på henne när jag bär den här 70-talspärlan. Det är nämligen hon som sytt den, åt sin syster. Den skulle vara vad vi idag kallar loose fit, en elegant protest mot den obehagliga kroppsfixeringen. Jag gillar tanken på att min moster hade det önskemålet när mamma sydde den. Raka linjer, låt min midja vara ifred. Det ger en viss trygghet åt mina egna tankar kring kläder. Alltså att kläder ska få reflektera vad vi tänker och inte bara vara yta. Att kläder får vara en protest mot nånting man finner ohållbart.

Tyget är marimekko och jag bara älskar pepparkaksfållen mamma knopat dit. Klänningen har rest från att vara vardagsplagg på 70-talet till att vara mitt seriösa kulturevenemangsplagg. Jag undrar om mina syskonbarn vill klä sig i mina vardagsplagg (a.k.a. slatterplagg från H&M) sen när de är gamla nog att vilja vara annorlunda.

Jag tvivlar.

ett tips!

Karin Erlandsson (som är hur cool som helst) har startat ett lopptorg på nätet.

Klickaklicka.

Skulle jag ha råd skulle jag klicka hem kjolen på bilden. Men eftersom jag inte har fett med bling så har jag i stället länkat bilden så att nån av er kan klicka hem den, bra va? Bara klick på bilden så hoppar ni direkt till kjolsidan!

Och om ni saknar fantasi kan jag berätta att den där kjolen kan användas när som helst, till exempel när man går på diskussionsgrupp, när man sitter på tråkig föreläsning (tänk så fin man skulle känna sig, med alla prickarna som vilar runt benen), när man går på teater eller bio (mycket bekvämare än något svart skevt fodral). Dessutom är jag säker på att den går att dra uppuppupp och vips så har man e klänning i stället. Kjolen är ju också en helt tydlig dansgolvsägare.

"I den här butiken tror vi på återanvändning.
Vi tror till och med att det är tjusigare än att använda nytt. "

Orakel!

Kandidat-soul

Hej vänner. Idag skriver jag kandi som aldrig förr. En deadline har hoppat fram och sagt att det är tre dagar kvar, så jag vågar inte längre tro att jag skulle ha tid att läsa skön religionsfilosofi eller jobba med grekiskan. Eller fira att det är helg heller, för den delen. Nej. Kandi. (Och lite blogg.)

Men ni kan inte ana vilka morgonminuter jag hade! Total inspiration. Ska man sitta hela dagen framför datorn behöver man ju en underdel som är rörlig (så att man kan sitta med benen i kors till exempel). Så jag grävde fram mina harembyxor jag hittade i en crazy indian shop i Paris i somras. Och fann en tröja jag fick till födis för fyra år sen, som alltid har varit lite svåranvänd men som idag var helt med på noterna. Och klart att man ska ha en blomma på axeln, speciellt när moder jord inte ännu kläckt fram några. Man måste ju liksom uppmuntra.

Och radio Vega bjöd på ett superbra "Samtal om livet" med Sofia Torvalds, och dessutom skön soul morgonen till ära!

Ps.
Om man känner att man vill kommentera här på bloggen så är det fritt fram! Man behöver inte ha googleID eller nånting annat kufiskt, det går fint att va anonym. Om man e snäll alltså.
Ds.

Ka-brr

Hur klär man sig när det blir snoret-fryser-till-is-kallt? Om man vill ha roligt alltså (a.k.a. undvika fleece, college, goretex)? Och inte råkar känna sig som byxbärare just den dagen?

Lösningen:

Fas A:
Två eller tre lager strumbyxor, varav åtminstone ett lager ska innehålla ylle. Är det riktigt svinkallt kan man också trycka dit ett ylleunderställ (typ sånt här). Ylle-mamelucker bör inte heller underskattas. (Ordet mamelucker borde användas oftare!)
Fas B:
Valfri klänning, gärna i ett material som andas och inte kliar.
Fas C:
Stor galen yllekofta från loppis. Lätt att ta av om det blir för varmt (så brukar de va inomhus när de e svinkallt ute) och superlätt att hoppa in i på nytt vid första köldrysning.

Glömde fota koftan här, men den e gul och stor och kanske mitt bästa loppisfynd. Klänningen i bild är en marimekko från loppis, som hade en rysligt obekväm längd som jag kände mig tvungen att korta av. Yllegrejerna jag beskrev hittas på närmaste Mänttilä.

affisch-mö

Att vakna och veta att det ska springas runt med affischer till alla anslagstavlor i hela världen är inte det kulaste. Då tänker jag en stund att det antagligen är idag som praktiska kläderna ska fram (fleece, college, goretex). Inte så inspirerande, men ska det jobbas så ska det. Men som tur är visste morgonminuterna framför skåpet något helt annat: det är ju kjol och örhängen och rolighet som gäller när det ska jobbas. Så vips. Idag är jag kvinna.

Kjolen är en remake fyndad på en second hand i Antwerpen för många herrans år sen. Då skulle den avnjutas i kombination med läderjacka och tuffa kängor. Idag får den va mer romantisk än rock. Tröjan och mössan är också loppisfavoriter. Bältet är en revbensdödare från H&M.

Om jag får det där får du det här.

Dagen efter klädbytarkväll. Jag är berikad. Bort med loppisfynden som inte passade mig, och in med nya bekantskaper. Som den här roliga koftan till exempel. Eller de tuffa jeansen, vars buntar är så stora att de täcker mina skor. Det känns nästan som högstadiet, när det var just så som byxbuntarna skulle vara. Släpa i backen, suga upp is och snö. Lämna små trådar efter sig.

Ypperlig outfit för grekiskaföreläsning.

kyrkvärd-ig

Dresscoden för kyrkvärdar är diskret, inte nödvändigtvis svart.
Jag klarar inte av diskret.
Själen dör lite om jag ska vara det.
Så jag möblerar om lite i koden: svart, inte nödvändigtvis diskret.

Och märker till min förvåning att jag är klädd i nykonsumerade grejer från topp till tå. Klänning och tröja köpta från gina tricot på tiden då jag ännu tyckte att deras kläder var snygga. Nuförtiden när jag vandrar där känner jag bara snälla sänk volymen, ge mig lite elbow-space, ro hit med lite kvalitetskläder, ge mig lite seriös design i stället för detta... detta... detta maniska och konstiga och människofrånvända.

Så bra att jag inte behöver gå dit mer.

retreat.

Tyst, så tyst. Äntligen tid att lyssna på annat än människor. Äntligen rum för de långa tankarna. För meningsfullt grubblande.

Det finns två kodord för retreatklädsel: bekvämt och varmt. Då passar ett ylleunderställ perfekt (ni vet, sånt man har när man skidar), och bruna farbrorsbyxor. Obligatoriska sjalen och yllesockorna till förstås.

Perfekt för att läsa böcker och skriva dagbok.
Och för att långsamt åka gungstol.

Jag retirerar.

Nu åker jag på retreat. För tre dagar i tystnad. För att lyssna till något större än jag själv. För att be för en väldigt viktig familj som just nu har fått möta en väldigt omvälvande situation. Det känns så angeläget att lägga dagar åt sidan för det här. Fastän jag säkert muka borde göra grekiska och jobba med kand. Men ibland är livet viktigare.

På retreat ska man inte behöva tänka på kläder, eller på utseende. Men jag gör det ändå, för att orka mig iväg. Så, rump- och magvänliga jeans. Mjukaste mjuka loppiströjan och mössan såklart. Har fortfarande inte orkat tvätta håret.

Återkommer efter retreaten.

Nu tar vi lite vår va?

Slasket och halkan har mött sin motståndare. De roliga strumppisarna från Lindex-rean fem år sen får äntligen (äntligen!) komma till användning. Mina ben blev en gräsmatta för den lilla kossan (den loppisfyndade mokkakjolen...) att vila på. Koftan är ett nytt loppisfynd, och halsduken något av det svåraste jag köpt. Den är en jättestor trikåögla som man ska trä runt halsen sådär passligt trendigt, och enligt medföljande lapp ska den ha tusen användingsområden: halsduk (obviously), bolero, kjol (!) och -håll i er-: klänning(!!). Tänk er det: en trikåögla som på nåt sätt konstfullt ska draperas till en klänning. Fastän bilden visade att man fick använda bälte är jag lite tveksam. Den dagen jag vågar mig på den varianten blir det nog snuskpelle som jublar.

sprallig supertjej

Ska man på möte så ska man. Men möten måste inte innebära gråa garderoben, utan kan också vara den bästa scenen för supertjejen som har idéer och till och med vågar säga dem. De röda loppisbyxornas attityd får åka på när det är mod som behövs.

Världens bästa en-euros-nystickade mössa döljer det där som borde ha tvättats två dagar sen, och högstadiekoftans tvillingsyster (ja, jag köpte en till när jag fattade hur bra den var) levererar ännu en gång.

lite gul sådär.

Skönaste svarta omlottkoftan från högstadiet fortsätter leverera trots (eller tack vare?) sina nästan 10 år. Jag tror inte att H&M gör såna kläder längre, som bara fortsätter att funka och funka år efter år. Som inte tappar formen, sömmarna eller mjukheten. Nej, en tröja jag köpte därifrån i fjol har redan förvandlats till en frodig odling av noppor och lösa trådar. Varför var H&M bättre förr?

Kjolen är ett loppisfynd som jag plockat in fållen på så att den blivit så där passligt ballongig. Sjalen är en mjuk sliten historia jag fått av min syster, och det lilla metallkorset hämtade jag i somras från Taizé.

En outfit totalt anpassad för självstudier på bibban och kaffe-luncher.

Hur tänkte jag nu.

Jag har länge drömt om att skapa en outfitblogg, men nyttighetens och rationalitetens spöke har sagt buu åt mina planer. Spöket har fladdrat till med aijabaija-fingret och sagt att det är ytligt och egenkärt att visa upp vilka kläder jag lyckats kombinera idag.

Men nu får spöket se sig i fållen, för jag vill starta något nytt. Jag vill skapa en blogg som gör mig glad, som fokuserar på den stund i vardagen då jag är som kreativast: de morgonminuter jag står framför klädskåpet och funderar på klädval.

Jag har en viktig grundkänsla, en känsla som ibland är mitt enda gudsbevis: Att det är ett under att jag orkar klä på mig varje morgon. Det är ett under att den lilla kreativa lågan dyker upp och utmanar min morgonstela kropp och min livströtthet. Den kreativa lågan startar min dag, och ger den mening. Lågan säger att det visst är viktigt att jag finns till, för jag kan ju dra på mig de där gamla jeansen jag fick av en kompis och ta den där sköna långa vita toppen och en liten söt kofta till, och kanske ett par dinglande örhängen. Det smutsiga håret är ingen livsstopper, för jag har ju den där mysiga blårandiga mössan. Färdig. Och vid liv.

Jag tror inte att mitt sätt att klä mig är hundra gånger bättre än andras och därför måste visas upp, så att andra kan säga wow. Men det händer att jag får till det. Det händer att jag känner ett ”där satt den”. Det är de stunderna jag vill dokumentera. Det är stunder av stolthet, av barnslig glädje över den helhet jag lyckats matcha ihop.

Det finns många olika sätt att göra en outfitblogg. Jag vill vara en etapp på vägen bort från slit- och slängsamhället. Jag vill vurma för kvalitet framom glittrig massproduktion, för återvinning framom billiga sladdertoppar från H&M. Dessutom vill jag vara en människa som bryr sig om den som gjort mina kläder. Jag vill inte understöda ett system som suger märgen ur folk.

Då var det sagt. Nu är det bara att leva upp till de förväntningar jag skapat hos er. Nu kan jag inte längre slöshoppa oetiskt, för ni där ute har koll på mig.
Jättebra. Och skönt.