Det är konstigt med dagar. Eller med kroppar egentligen. Ibland vill man bara få pösa ut sig, och proklamera saker. Som i inlägget här före. Men sen knackar en helt annorlunda kropp-dag på. En dag då det bara känns att hallå idag är det där breda bältet min mages bästa vän. Så då får det bli nånting helt annat än 70-talsidealet. Inkonsekvens är nog en förutsättning för kreativitet.Koftan är en sidengrej från loppis, som värmer helt bra men måste kompletteras med en tjockare tröja när det är så här kallt (tänk att vi haft minus 20 hur länge som helst nu!). Bältet är loppis. Tröjan och kjolen är plagg som jag har "ominu" av mina systrar.
"Omia" är ett begrepp som inte alls går att översätta till svenskan. Det handlar om att man lånar nånting en gång. Och en gång till. Och uttrycker sin kärlek till det lånade. Och sen lånar man en gång till, och åker på resa eller flyttar eller går in i en stressig pluggperiod -vadsomhelst som tar bort fokus från lånet. Och vips har ägaren glömt bort att sakna det lånade. Och så suddas ägandeförhållandena ut tills lånaren en dag helt och hållet betraktar plagget som sitt, och ägaren har glömt vad som hände.
Jättebra.
hui, detdär är min kjol som du har ominut! har tänkt på den av och till under året, och undrat vart den tog vägen. Inte för att jag direkt saknar den, men för att jag inte kan komma ihåg när den inte längre var min, vad som hände. Jag har inte slängt den, det vet jag, inte heller lämnat den till loppis eller gett den till en vän (eller syster..). Men nu har jag alltså fått förklaring till försvinnandet
SvaraRaderahaha! Det var när du bodde hos mig i några veckor i vintras som jag passade på. fast egentligen var det helt hederligt, för du ville ju ha mindre packning att släpa på, så jag hjälpte bara till.
SvaraRadera